Så här i juletider måste även fastighetsboxavdelningen i regionen gå ner i varv till förmån för uppdraget att få fram alla julhälsningar som ska fram innan julafton.

Undertecknad har fått den stora äran att tillsammans med några andra leda och fördela arbetet hos våra julsorterare på Årstaterminalen. Varken kvällar eller helger hindrar oss och jag har hand om avdelningen som sorterar och blockar till Stockholms innerstad. Skolungdomarna sköter sig riktigt bra och det ska nog ordna sig i år också.

Nog om mig och oss i sorteringen. Veckans överlägset största händelse var ändå att jag äntligen har sett honom i verkliga livet. Mannen som det har gått rykten om under många, många år. Det ena värre än det andra. Mannen är en levande legend, en myt, en vandringssägen. Mannen jag menar är naturligtvis Enskede-Kalle. Eller Gruppis-Kalle. Eller kort och gott Enskede-Expressen.

Ända sedan jag började i firman har det gått rykten om Kalle som handlat om hur många distrikt med reklam han delat ut. Brevbärarna sålde förr i tiden sin reklam till honom och på helgerna ska man ha sett honom släpa reklam mer eller mindre dygnet runt. Jag tror att samtliga brevbärare i Stockholm någon gång har hört talas om Gruppis-Kalle (eller någon annan lokal benämning på honom).

Helt plötsligt och utan förvarning när jag mitt i gårdagens pass bara har julkort i huvudet kommer kollegan Stefan och berättar att han just sett en vålnad svepa genom lokalen. Jaså, vem då? Frågar jag lite lätt förvirrat. Enskede-Expressen!, säger Stefan lite exalterat. Vem?, säger jag fortfarande med julkort i huvudet samtidigt som jag undrar vad karln egentligen menar. Enskede-Kalle!, försöker Stefan nu. Gruppis-Kalle??!! utbrister jag. Var är han nu?? Eh, jag tror att han försvann inåt terminalen någonstans, svarar Stefan lite svävande.

Det kan bara inte vara sant. Gruppis-Kalle har befunnit sig i samma lokaler som jag utan att jag har sett honom! Lite senare kommer dock Stefan med snabba steg tillbaka och meddelar: “Han är här nu!”

Helt plötsligt är julkortskoman som bortblåst och tillsammans tar vi i det närmaste en språngmarsch bort till det av Stefan utpekade stället och där är han! En livs levande Gruppis-Kalle som efter lite småsnack med postpensionärerna som tar hand om julkorten utan postnummer skyndar vidare mot nya djärva mål.

I år ligger jultomten med flera i lä. Jag har sett Gruppis-Kalle, och till skillnad från den rödklädde så finns Kalle på riktigt.

Jag vet det nu.