F som i fastighetsbox. F som i färdigt. F som i FFF.

Idag är den första arbetsdagen som vi hade kunnat njuta av att Sverige fullt ut hade installerat fastighetsboxar om inte PTS allmänna råd hade ändrats i oktober 2008.

• Idag hade Mount Everests höjd varit någonting som de allra flesta brevbärare (förutom möjligen Björn i Vasastan) bara ser på TV och inte upplever varje vecka i trapporna på sina slingor.
• Idag hade den kraftiga överrepresentationen hos brevbärare jämfört med andra yrkesgrupper när det gäller förslitningsskador i knän och axlar börjat att minska på allvar tack vare minskat trappspring.
• Idag hade de flesta försändelser kunnat delas ut direkt till adressaten utan avisering.

Nu blev det tyvärr inte så:

• Idag får endast c:a 25 % av flerfamiljshushållen i Sverige sin post via en fastighetsbox (17,5 % i Sth Nord).
• Idag går en brevbärare upp för en höjd motsvarande Mount Everest på färre och färre dagar till följd av att innearbetet minskar samtidigt som utearbetet ökar.
• Idag dröjer det c:a 20 år med dagens installationstakt innan dagen F infaller. Förmodligen längre än så eftersom installationstakten i Stockholm är lägre än i övriga landet.

Med detta vill jag önska er alla en god fortsättning på det nya året. Låt oss tillsammans prata med alla vi känner om fördelarna med fastighetsboxar så att det även etableras ett tryck underifrån på Sveriges fastighetsägare att installera dem.

På återhörande.

Så här i juletider måste även fastighetsboxavdelningen i regionen gå ner i varv till förmån för uppdraget att få fram alla julhälsningar som ska fram innan julafton.

Undertecknad har fått den stora äran att tillsammans med några andra leda och fördela arbetet hos våra julsorterare på Årstaterminalen. Varken kvällar eller helger hindrar oss och jag har hand om avdelningen som sorterar och blockar till Stockholms innerstad. Skolungdomarna sköter sig riktigt bra och det ska nog ordna sig i år också.

Nog om mig och oss i sorteringen. Veckans överlägset största händelse var ändå att jag äntligen har sett honom i verkliga livet. Mannen som det har gått rykten om under många, många år. Det ena värre än det andra. Mannen är en levande legend, en myt, en vandringssägen. Mannen jag menar är naturligtvis Enskede-Kalle. Eller Gruppis-Kalle. Eller kort och gott Enskede-Expressen.

Ända sedan jag började i firman har det gått rykten om Kalle som handlat om hur många distrikt med reklam han delat ut. Brevbärarna sålde förr i tiden sin reklam till honom och på helgerna ska man ha sett honom släpa reklam mer eller mindre dygnet runt. Jag tror att samtliga brevbärare i Stockholm någon gång har hört talas om Gruppis-Kalle (eller någon annan lokal benämning på honom).

Helt plötsligt och utan förvarning när jag mitt i gårdagens pass bara har julkort i huvudet kommer kollegan Stefan och berättar att han just sett en vålnad svepa genom lokalen. Jaså, vem då? Frågar jag lite lätt förvirrat. Enskede-Expressen!, säger Stefan lite exalterat. Vem?, säger jag fortfarande med julkort i huvudet samtidigt som jag undrar vad karln egentligen menar. Enskede-Kalle!, försöker Stefan nu. Gruppis-Kalle??!! utbrister jag. Var är han nu?? Eh, jag tror att han försvann inåt terminalen någonstans, svarar Stefan lite svävande.

Det kan bara inte vara sant. Gruppis-Kalle har befunnit sig i samma lokaler som jag utan att jag har sett honom! Lite senare kommer dock Stefan med snabba steg tillbaka och meddelar: “Han är här nu!”

Helt plötsligt är julkortskoman som bortblåst och tillsammans tar vi i det närmaste en språngmarsch bort till det av Stefan utpekade stället och där är han! En livs levande Gruppis-Kalle som efter lite småsnack med postpensionärerna som tar hand om julkorten utan postnummer skyndar vidare mot nya djärva mål.

I år ligger jultomten med flera i lä. Jag har sett Gruppis-Kalle, och till skillnad från den rödklädde så finns Kalle på riktigt.

Jag vet det nu.

I Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna var det idag dags att träffa en förvaltare i en av innerstans yttre delar för att titta på en lösning på problemet med olämpliga brevinkast i några uppgångar.

Det hela började inte så lyckat eftersom förvaltaren inte riktigt gillade det där med att det är fastighetsägaren som ska stå för fiolerna. På väg till uppgången berättade förvaltaren dessutom att det förutom allt annat fanns ett annat stort problem, nämligen att det finns ett flertal personer närmare hundra år boendes i fastigheten.  Dessa kommer att få problem med att hämta sin post konstaterade förvaltaren. Jag imponerades naturligtvis av att så många i fastigheten lyckats uppnå en så aktningsvärd ålder och passade samtidigt på att nämna att dessa personer självklart ska få dispens om så önskas.

Väl i uppgången (som var ganska trång) tittade vi på olika tänkbara platser att placera en boxanläggning på, av vilka de flesta ratades. Den bästa platsen enligt förvaltaren var inne i en skrubb av storleken mindre hiss.

Bäst som vi står där och dividerar kommer det in en tant genom porten. Förvaltaren, artig av naturen, håller upp hissdörren åt tanten och passar på att nämna att mannen bredvid är från Posten och att han är här för att de vill ha bort brevinkasten och införa postboxar i entrén istället. Hur ser tant som är 99 år på det?

Tanten:  Jooo, men det är väl lika bra det.

Förvaltaren: Jaha?? Men nu är ju tant positiv av naturen och det är det ju inte alla som är.

Tanten: Nej, men det måste man vara. Annars fungerar ingenting. Här på väggen skulle boxarna kunna sitta till exempel. *Visar med händerna mot den vägg som Postens representant föreslagit någon minut tidigare*

Postens representant: *Ler upp till öronen*

“Hej, jag är en av de där elaka fastighetsägarna som ni har skickat brev till”. Så öppnar en dam samtalet efter att jag hade inlett det med den vanliga öppningsfrasen. Det visar sig att damen, trots sitt egna önskemål om annat,  inte alls är särskilt elak. Hon undrar bara vad hon ska göra åt de små och låga brevinkasten som sitter i hennes dörrar och som vi uppenbarligen inte tycker om med tanke på brevet.

Brevet hon pratar om är det brev som gått ut till c:a 1200 fastighetsägare i Stockholms innerstad och norra delar och som handlar brevinkast som inte håller dagens standard. I dessa brev, med den lokale produktionschefen som avsändare och med undertecknad eller min kollega som självutnämnda experter, uppmanas fastighetsägarna att kontakta oss för att diskutera de olämpliga brevinkasten och vad som kan göras för att avhjälpa problemet med dessa.

I damens fall handlade det alltså om brevinkast som både är för små och sitter för lågt. Hon undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå till åtgärda detta då hon skulle bli tvungen att både såga nya hål i dörrarna och köpa nya brevinkast. Med tanke på att huset var runt 80 år gammalt så var dörrarna dessutom både vackra och massiva.

Det var också lite otur det där med låga brevinkast eftersom brevbäraren just i denna uppgång råkar vara väldigt lång. Med en mer normal brevbärare hade det säkert gått bättre. Problemet med att brevinkasten är alldeles för små går dock att lösa tämligen enkelt utan att köpa nya menade damen. Det är ju bara för brevbäraren att skicka alla försändelser som inte går ner i brevinkastet till postombudet.

Jag har en bättre idé, sa jag till damen. Jag vet hur du ska lösa problemet för gott utan att ens behöva göra någonting alls åt dörrarna.

Damen: Jaså, hur då?

Jag: Du sätter bara in en fastighetsboxanläggning i entrén så löser sig allt. Jag kan komma och visa dig hur det fungerar och var den kan sitta. Kostnadsfritt förstås.

Damen: Fastighetsbox?

Jag: Postbox.

Damen: Aha! Kan du komma förbi på måndag?

Vissa dagar är bättre än andra…

FBX-hälsningar, Andreas