Jag är inte särskilt insatt i konflikten kring Posten och brevbärarna i Rinkeby annat än att jag skummat igenom artikeln i Postens egna tidning. Som jag förstått det är utländska namn vid sortering och namn på dörrar vid utdelning ett problem och att personer som drabbats negativt såklart är irriterade.

Jag vill belysa ett av huvudproblemen som jag själv märkt av - inkonsekvens vid transkribering. Jag har själv studerat ryska, som alla känner till inte har samma alfabet som svenskan. Min initiala bokstav, h, saknar direkt motsvarighet i ryskan och måste därför översättas till en liknande när jag ska skriva mitt namn på ryska. De analogiska alternativen blir “Ganna” (Hitler heter i Ryssland “Gitler”) eller “Channa”. Mitt namn på ryska transkriberar jag alltså ханна. Nu är detta en liten avvikelse från mitt namn skrivet med latinska bokstäver, men jag tror ni förstår vart jag vill komma.

Desto mer olika två alfabet är, desto nogrannare och konsekventare måste man vara i transskriberingen för att undvika missförstånd eller feltolkningar. Namn skrivet med exempelvis arabiskt eller farsiskt alfabet bör därför transskriberas noga eftersom det skiljer sig markant från det latinska. Det bör dessutom transkriberas exakt likadant varenda gång eftersom det är ett och samma namn. Det är en källa till frustration och förhindrar mig från att utföra mitt jobb så bra som möjligt om jag får fem olika försändelser till en och samma person men namnen varenda gång har olika stavning. Ofta kan ju denna skillnad vara betydelseskiljande och faktiskt särskilja två personer ifrån varandra - vi har Madelene och Madeleine, Emely och Emmelie likväl som Mohamed och Mahammad och Nilfar som Nilufar etc.

Berörda parter bör informeras om detta och särskilt myndigheter har ett ansvar att följa en persons valda eller givna transkription av ett namn. Personen själv har då en skyldighet att stava sitt namn likadant som det officiellt görs i personbevis eller liknande varje gång, när denne exempelvis beställer varor eller tjänster i sitt namn.

Att sen även namnlappen på dörren har samma stavning är ju självklart. Samma namn på brevet som på kammen som på dörren = rätt brev till rätt person = alla nöjda!

Visst kan det bli fel ändå och visst är både vanliga och ovanliga namn likförbannat felstavade på försändelser fast man själv stavat rätt, men borde vi inte har minskat ner problematiken rejält redan här?

Åsikter?

Äntligen har jag hittat en plats där jag kan basunera ut mina åsikter om brevlådor! Min bekantskapskrets som till majoriteten består av kvinnor i 20-25 års åldern har inte känts som den rätta publiken…

Googlade “brevlådor” och hittade en webbartikel där “arkitekten tipsar dig om brevlådor”. “Jaha?” tänkte jag. “Är det verkligen rätt person att fråga?” Mig veterligen är det inte arkitekter som går, cyklar och kör runt omkring i landet och postar saker i brevlådor. Vem frågar en bilmekaniker om säsongens frukt på ICA Maxi? Jag upplever att Sverige saknar en saklig och rättvis bedömning av brevlådedjungel och anmäler mig därför frivillig att hjälpa alla förvirrade själar som funderar på vilken brevlåda de ska köpa.

Följande text baseras helt på mina egna erfarenheter som brevbärare i elbil. Jag hoppas att Posten Meddelande inte hamnar i blåsväder då jag nu tänker använda bilder som inte är mina egna. Det kändes inte okej att fotografera brevlådor på min runda, lite som ett integritetsövertramp.

Jag har valt ut tre stycken format som får representera någon sorts huvudgrupp bland brevlådor. Som alla vet finns det säkert hundratals men de flesta är väl mer eller mindre varianter på de tre som visas nedan. Jag betygsätter dem från 1 till 10 där 10 är bäst.

(Bild från http://www.smartson.se/test/hushall/kassaskapssakra-brevlador.htm)

Vi börjar med en klassiker. Den här får 6 av 10 poäng. Stilren, lättförståelig och man kan i farten slå upp locket med handryggen och bara släppa ner breven utan att behöva stanna elbilen. Plastversionen är lite snällare mot knogarna än vad plåtversionen är, men på det hela taget är det en bra postlåda. Designen är inte särskilt upphetsande så jag förstår de som inte anser den värdig att matcha en hyperdesignad villa.

(Bild från http://www.smartson.se/test/hushall/kassaskapssakra-brevlador.htm)

Denna moderna variant är ingen personlig favorit. Den får 3 av 10 poäng. Man måste i farten pricka in breven i den smala springan mellan luckan och själva “kroppen” för att kunna skjuta in posten i farten. Har man olika storlekar på vykort och brev eller spretiga reklamförsändelser går det oftast snett och man fastnar med armen i brevlådan innan man hinner bromsa. Aj! Dessutom brukar dessa brevlådor vara extra jobbiga på reklamdagar då Svepet bara vill tjorva och inte åka ner i lådan. Denna typ av brevlåda ligger topprankad över brevlådor som ger mig onödigt mycket besvär på turen. Jag är dock inte sen att erkänna att den är snyggare än den första.

(Bild från http://www.smartson.se/test/hushall/kassaskapssakra-brevlador.htm)

Min favorit! Jag blir lika lycklig varenda gång jag ser en sådan här typ framför mig! 10 av 10 poäng. Såvida ingen har kladdat igen luckan slår det aldrig fel - posten slinker alltid mjukt ner i farten och jag kan susa vidare med ett leende. Den här brevlådan får nästan att dela ut post att kännas som en OS-gren, jag blir alldeles lycklig. Det ger nästan samma tillfredsställande ljud som att “näta” en basketboll i korgen.

Sen vill jag bara tilläga att det 90% av gångerna fungerar smidigt med fastighetsboxarna i hyreshusen. Posten brukar smärtfritt glida ner när man har preppat genom att hålla luckan öppen med ena fingret, det går som på räls att fylla dom - så länge man kammat upp allting noggrant. Jag vill också passa på att ge fingret till sådana smala brevinkast med tung lucka rätt igenom dörren på radhusen på min runda. Jag har otaliga gånger fastnat med fingrarna när jag försökt få i posten och slitet sönder fingerleden. Jag hatar dem! Det är i dessa alla mina välmanikyrerade naglar möter döden.

Vad anser ni andra, kollegor och “civila”?

Det har tjatats om bloggen här ända sedan jag började sommarjobbet i måndags och självklart blev jag nyfiken. Chefen lämnde över pappret med inloggningsnummret och jag såg mig själv registrera en användare. Varför vet jag inte, antar min studentikosa snålhet kickade in, såg att det låg en iPod shuffle i vinstpotten. Man kanske inte borde skylta med sin girighet? Jag kan trösta er med att jag redan har en och förmodligen skulle ge bort den om jag vann en. Förmodligen.

Mitt första inlägg får handla om mina dråpliga gårdag. Efter att jag kammat upp posten på mitt distrikt och sorterat alla paket i ordning hade jag lite tid över innan rasten. Jag tänkte vara ute i god tid och bar iväg paketen för att stuva in dem i bilen. När jag kommer ut i garaget tycker jag att elbilen står ovanligt kasst parkerad men skyller tyst på mina grannparkerande kollegor. Ställer lådan med paketen i förarhytten på elbilen när jag upptäcker att någon snott min reklamfusklapp från solskyddet! Jag blir genast förskräckt och tittar runt för att avslöja fler busstreck. I samma sekund som jag ser att stereon inte är densamma inser jag att ingen skulle orka skruva in en ny stereo i någon annans elbil, det är ju liksom inte ens oschysst.

Jag baxar ut mina paket igen och letar frenetiskt efter min bil i garaget. Under några sekunder börjar jag tvivla på min psykiska hälsa när ingen av bilarna är min. Jag vet ju att jag parkerade den där jag alltid brukar parkera den! Stormar in i byggnanden igen och frågar försynt om någon vet vart min bil tagit vägen. Jag håller andan i väntan på att bli dumförklarad eller mentalt ifrågasatt. Jag kan andas ut, den är bara bortfraktad på halvårskontroll. Vilken lättnad! Och då syftar jag mer på bekräftelsen att jag inte är psykiskt instabil. Efter rasten packar jag in resten i min låne-elbil och kör iväg på den vanliga rundan i tron om att dagens besvär är avklarade.

Tji fick jag! Efter 30 minuter hör jag vänster framhjul pysa. Jag orkar inte tro på att det händer och väljer denna gång att tvivla på mig själv - “det sitter nog i mina öron, jag har säkert petat sönder trumhinnan”. Kör vidare i hopp om att Postguden är på min sida för dagen. Det är han inte. För en halvtimme senare tvingas jag ringa chefen och meddela läget. Han ringer verkstaden och jag har inte hjärta att köra på fälgen så jag går streckor som jag annars brukar köra och låter stackarn vila vid vägkanten. Efter ytterligare en halvtimme kommer en glad gubbe och hissar upp bilen med en domkraft och skiftar däck snabbt som vinden med muttermaskin. Formel 1-känslan är påtaglig! Vi skiljs åt och jag kör vidare i min opålitliga låne-elbil undrandes vad som ska gå sönder härnäst. Har alltid tyckt bladfjädrarna ser ostabila ut…