Har fått en fix idé och kan inte sluta tänka på den. Egentligen är det ju ganska sjukt och kanske går det över. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på det. Jag har fått för mig att jag ska rigga upp mig själv med ljudmanicken plus mikrofonen under en hel dag. Tanken är att göra en ljudinspelning av min dag.

Naturligtvis skulle tiden kraftigt reduceras till att varje timme blir kanske max två minuter. Säg att man börjar med att klockan ringer, därefter ljudet av min sambos tassande fötter, vår gemensamma morgonkram och sedan det hemtrevliga ljudet av kaffekokarens sista slurp. Sedan lite frukostskrammel med nån rostad macka, marmeladklick och apelsinjuiceklunkar.
Därefter hör man att bilen startar (med ett etanolvrål) och Radio Stockholm meddelar om trafiken under morgonrusningen. Nästa klipp blir då jag glider in på Postanstalten och morsar på morgonpersonalen. Man hör ljudet av papper i olika storlekar - smattrande papper, frasande papper, prasslande papper. Förmodligen står jag vid 63:an och då är man ju lite nyfiken på vad Jocke The Man kommer sätta på för musik. Blir det Stones, blir det Beatles, eller blir det jazz eller klassiskt? Det kan också bli opera och man vet liksom aldrig.
Sådan är han, Jocke The Man!
Nästa ljudklipp blir då jag lämnar, hämtar paket, brev, post, blålådor och annan skit hos våra Närservicekunder. Då kommer man höra hur förbannat trevlig jag kan låta “Gomorron, här kommer dagens skörd, allt väl?”
Lite längre fram på dagen hör man hur jag slafsar i mig en lunch för att sedan slurpa i mig en kaffe. Senare på eftermiddagen kommer man höra när Nobbe glider in på kontoret och då kommer åtminstone jag vara nyfiken på var han befinner sig på den emotionella skalan. Är det en fyra, femma (lågt) eller sjua, åtta (högt)? Jag vill liksom ha en lägesrapport och allt kommer registreras av ljudmanicken. Sedan blir det väl nån diskussion med Stefan och då kan det faktiskt vara bra att ha en ljudmanick med sig. Han säger ju så förbannat bra saker. Därefter är det nog läge att åka hem, ljudmanicken kommer älska ljudet i Södra Länken och när jag äntligen är hemma kommer jag antagligen börja fundera över varför allt detta var nödvändigt.
Finns det verkligen något värde i dessa ljud av en helt vanlig dag, en dag som för evigt kommer vara borta, en dag som bara fanns just den dagen och aldrig mer. En enda dag!

Fan, jag har fått en fix idé, och jag kan inte sluta tänka på den.

Förbannat kul och intressant att en chef dyker upp här på bloggen. Varm välkommen! Det borde finnas fler liknande arenor där vi kunde mötas, vi som jobbar på Posten. Där kunde Brevbärare, Chaufförer, Terminalarbetare, Säljare och Chefer utbyta tankar och åsikter om våra verkligheter. Vem vet vilka lösningar det skulle kunna leda till - eller åtminstone förståelse inför varandras verksamheter. Dessvärre sitter vi istället och tjafsar på vår egna enhet (Brevbärarkontor) om vad andra enheter (Terminal) gör för fel eller vice versa. Nog om detta.

Att det är nya förutsättningar som gäller har jag full förståelse för. Själv anser jag det är otroligt smidigt att göra bankärrende, betala räkningar, beställa varor med mera på nätet. Man skulle kunna säga att jag “sågar av grenen jag sitter på”, men faktum är att det fysiska brevet försvinner alltmer i mitt hem.

Jag förstår också att ett företag alltid måste följa utvecklingen genom att effektivisera och modernisera verksamheten. Desssutom bör väl företaget också redovisa ett gott resultat och att man går med vinst. För det är ju så systemet är uppbyggt. Fast den förrändring som pågår just nu inom Posten har resulterat i att personalen går omkring och känner oro, frustration, ilska, uppgivenhet, rädsla, besvikelse. Flera anställda har plikttroget och lojalt arbetat många år på Posten och plötsligt ser framtiden väldigt otrygg ut. Är det inte bättre för ett företag om personalen istället känner uppskattning, trygghet, arbetsglädje, stimulans. Borde inte det leda till ännu bättre resultat?

Måste erkänna att jag är själv orolig inför framtiden och anledningen är att jag tillhör den stora gruppen i Posten som är i 45 års åldern, utan utbildning och egentligen inte så mycket mer arbetslivserfarenhet. Vad händer om Posten inte längre behöver mig?

Min fråga till dig Peter är: Finns det en framtid på Posten där man kan behålla sin heltidstjänst som brevbärare? Eller är det som en del påstår att framtidens brevbärare kommer vara halvtidstjänster då ingen människa fysiskt orkar med 5-6 timmars tung brevbäring.

Ursäkta om jag blev långrandig men det kändes viktigt. Det är ju trots allt min framtid. Nu önskar jag dig samt alla sköna postisar en glad påsk

John Emanuelsson
Norsborg Företagscenter

 

Det är först när man tittar på vitvaruhusets slogan ”Områdets bästa vitvarubutik”  som jag börjar fundera. Min största invändning är att i området finns ju bara en enda vitvarubutik. Det blir liksom en ganska platt och fånig slogan då. Om de åtminstone försökt med ”Botkyrkas bästa vitvaruhusbutik”, men nu har de istället förminskat sig själva i sin egen slogan. En annan fråga är ju också vad de anser ingå i området. Det kanske bara handlar om själva byggnaden och kvarteret omkring huset?

Om man istället fortsätter runt huset så kommer man fram till en betydligt mer spännande plats. Där ligger nämligen Norsborg Företagscenter och det är därifrån som man bedriver områdets i särklass bästa postverksamhet. Här hittar man också områdets absolut bästa postpersonal. På områdets bästa postmopeder beger sig dessa hjältar ut på ännu en dag med snömodd, slask, halka och utför sina uppdrag. Tänk om bara området själv kunde uppskatta att de faktiskt är belönade med “Områdets bästa Brevbärare!”

För en sak är säker - denna vinter var brevbärarna verkligen hjältar!

Så här på lördagsmorgonen vet jag att det är många postisar som bara går och längtar efter måndagen, då vi åter kan sätta tänderna i postverksamheten. Men lugn, bara lugn. Här kan du få ägna dig åt lite postal hjärngymnastik för att stilla din postabstinens. Då jag i fredags fixade avgåendet så tog jag dessa två foton ifrån min underbara arbetsplats.

Fast det saknas några detaljer på ena fotot, ser du vilka?

Efter ovanstående inlägg förstod jag plötsligt hur postskadad jag i själva verket är. Alltså, här sitter jag en lördagsmorgon, dricker kaffe, bläddrar förstrött i Nyhets-Posten (med gummitumme!) , smaskar på postkakan och utöver detta så bloggar jag om mitt kall. Dessutom ska jag senare under dagen träffa en arbetskollega. Fan vet om det inte blir lite postsnack oss emellan. Och dessa förbannade blålådor, jag kan inte sluta att tänka på dem. Det var väl Strindberg som sa: “Det är synd om människan!”

 Men, håll ut kollegor, snart är det måndag igen!

Trevlig helg!

Ibland kan man hitta en lapp upphängd i en port eller i en hiss när man springer i trapphusen. Måste erkänna att jag tillhör den typ av människor som tycker det är intressant att läsa just dessa lappar. I vårt område kunde man exempelvis läsa om  ”Den borrande grannen”, vilket tydligen utvecklades till en följetong. Eller åtminstone två stycken lappar. Här har vi alltså en “mentalsjuk människa” som går loss på borrmaskinen och sedan börjar tokborra - vilket får en annan person i huset att skriva dessa arga lappar. Vilken vardagsdramatik!

Fast enligt mig är lappskrivaren minst lika scary som tokborraren. Sånt kan man liksom läsa mellan raderna.

På onsdagsmorgonen var min tanke att göra entré i bloggvärlden. Med en pirrig känsla i magen funderade jag över hur “min blogg” skulle gestaltas i form av text, foton och även små filmklipp. Då det är Postbloggen jag är registrerad på vill jag naturligtvis förmedla det som händer i och runt mitt arbetsliv. Detta satt jag och tänkte på igår morse medan jag hade en rykande kopp kaffe bredvid mig och gjorde ett avbrott för att läsa nättidningarna. Min rutin är att läsa DN, GP och (skvallertidningen) Aftonbladet och alla dessa tidningar hade en huvudrubrik: “2000 KAN FÅ LÄMNA POSTEN”.

Återigen blev jag påmind om att det är hårda tider och det är inte bara postsäcken som är tung att bära. Visserligen skickas det allt färre brev, men trots detta har säckarna blivit tyngre - fast det beror ju på att vi har dragit ner på antalet brevlådor. 
Jaja, mina tankar kretsade istället mer om vår framtid än om mitt första blogginlägg och trots jag är medveten om att det finns ingen mer meningslös sysselsättning än att ägna sig åt oro kunde jag inte låta bli att göra just detta. Onsdagsmorgonen blev fylld av orolig tankar.

Dessbättre har jag en förmåga att inte fastna i destruktiva tankemönster så jag begav mig till min arbetsplats och möttes av den glada överraskningen att BILTEMA hade anlänt. Vilken lyckovändning! 

 
Nåväl, jag fick till slut ändå en hyfsad dag och är tacksam att kunna få avnjuta en sån här vacker utsikt på min tur.

Jag avslutar med dagens tips som lyder: “Om du skyndar utav bara helvete - slipper du stressa.”

Må Gott! 

/John