Jag läste precis på intranätet att Posten anställer omkring 3 380 sommarvikarier under sommaren.  Tur att alla dom ungdomarna(?) kommer så att vi trötta ordinarie kan få ta lite semester och vila upp oss.

På min enhet har vi ju inga sommarjobbare utan vi får vara det åt varandra.
Jag kämpar på sista veckan nu innan min semester, håller tummarna för att det fina vädret ska komma tillbaka så jag får suga i mig sol så jag klarar mig resten av året.

Till er som jobbar, kämpa på!
Till er som semestrar, njut av ledigheten.

Till er alla, ha en härlig sommar!

Tiden har ju inte stått stilla sedan jag började min bana inom Posten. Tvärtom, mycket har hänt sedan dess. Barnet har vuxit upp och med henne jag också. Utvecklingen vilar inte, utmaningarna kvarstår. Min bana, som många andras tog sin början i mitten av 70-talet, jag började min postala odyssè på Stockholm ban.Vad som genomsyrade Posten då var att det fanns en stolthetskänsla förknippad med att vara utvald. Den är borta nu, dagens chefer ser ned på sina medarbetare, senast manifesterat i och med det tarvliga sättet Tomtebodas trotjänare behandlades på. Människor som har arbetat hela sitt yrkesverksamma liv på Posten riskerar att få gå ut i ovisshet, kanske det blir deras undergång. Posten berömmer sig om att taga hand om övertaliga,vara föredömen, klingar falskt. Människorna som ni sparkar, Peter Brännström, är gamla. Nytt arbete att få är inte rimligt. Min poång är att ni genom ert agerande driver folk i graven, kan du leva med det? Säkert kan du det i er egen klubb för inbördes beundran. Ni behandlar människor som burhöns utan pinne att sitta på, dessutom fjärran från klimatekologisk balans. Peter Brännström, dettta är ett öppet brev med en vädjan att taga förnuftet tillbaka. Låt oss glömma prestigen för den här gången.

ps, om du gitter svara; inget svammel om nödvändigheten av nedskärningar-det har vi hört till leda redan. Tänk rätt för en gångs skull. dsl

Jan Vesterdahl, Tomteboda Ut-2

Har fått en fix idé och kan inte sluta tänka på den. Egentligen är det ju ganska sjukt och kanske går det över. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på det. Jag har fått för mig att jag ska rigga upp mig själv med ljudmanicken plus mikrofonen under en hel dag. Tanken är att göra en ljudinspelning av min dag.

Naturligtvis skulle tiden kraftigt reduceras till att varje timme blir kanske max två minuter. Säg att man börjar med att klockan ringer, därefter ljudet av min sambos tassande fötter, vår gemensamma morgonkram och sedan det hemtrevliga ljudet av kaffekokarens sista slurp. Sedan lite frukostskrammel med nån rostad macka, marmeladklick och apelsinjuiceklunkar.
Därefter hör man att bilen startar (med ett etanolvrål) och Radio Stockholm meddelar om trafiken under morgonrusningen. Nästa klipp blir då jag glider in på Postanstalten och morsar på morgonpersonalen. Man hör ljudet av papper i olika storlekar - smattrande papper, frasande papper, prasslande papper. Förmodligen står jag vid 63:an och då är man ju lite nyfiken på vad Jocke The Man kommer sätta på för musik. Blir det Stones, blir det Beatles, eller blir det jazz eller klassiskt? Det kan också bli opera och man vet liksom aldrig.
Sådan är han, Jocke The Man!
Nästa ljudklipp blir då jag lämnar, hämtar paket, brev, post, blålådor och annan skit hos våra Närservicekunder. Då kommer man höra hur förbannat trevlig jag kan låta “Gomorron, här kommer dagens skörd, allt väl?”
Lite längre fram på dagen hör man hur jag slafsar i mig en lunch för att sedan slurpa i mig en kaffe. Senare på eftermiddagen kommer man höra när Nobbe glider in på kontoret och då kommer åtminstone jag vara nyfiken på var han befinner sig på den emotionella skalan. Är det en fyra, femma (lågt) eller sjua, åtta (högt)? Jag vill liksom ha en lägesrapport och allt kommer registreras av ljudmanicken. Sedan blir det väl nån diskussion med Stefan och då kan det faktiskt vara bra att ha en ljudmanick med sig. Han säger ju så förbannat bra saker. Därefter är det nog läge att åka hem, ljudmanicken kommer älska ljudet i Södra Länken och när jag äntligen är hemma kommer jag antagligen börja fundera över varför allt detta var nödvändigt.
Finns det verkligen något värde i dessa ljud av en helt vanlig dag, en dag som för evigt kommer vara borta, en dag som bara fanns just den dagen och aldrig mer. En enda dag!

Fan, jag har fått en fix idé, och jag kan inte sluta tänka på den.

F som i fastighetsbox. F som i färdigt. F som i FFF.

Idag är den första arbetsdagen som vi hade kunnat njuta av att Sverige fullt ut hade installerat fastighetsboxar om inte PTS allmänna råd hade ändrats i oktober 2008.

• Idag hade Mount Everests höjd varit någonting som de allra flesta brevbärare (förutom möjligen Björn i Vasastan) bara ser på TV och inte upplever varje vecka i trapporna på sina slingor.
• Idag hade den kraftiga överrepresentationen hos brevbärare jämfört med andra yrkesgrupper när det gäller förslitningsskador i knän och axlar börjat att minska på allvar tack vare minskat trappspring.
• Idag hade de flesta försändelser kunnat delas ut direkt till adressaten utan avisering.

Nu blev det tyvärr inte så:

• Idag får endast c:a 25 % av flerfamiljshushållen i Sverige sin post via en fastighetsbox (17,5 % i Sth Nord).
• Idag går en brevbärare upp för en höjd motsvarande Mount Everest på färre och färre dagar till följd av att innearbetet minskar samtidigt som utearbetet ökar.
• Idag dröjer det c:a 20 år med dagens installationstakt innan dagen F infaller. Förmodligen längre än så eftersom installationstakten i Stockholm är lägre än i övriga landet.

Med detta vill jag önska er alla en god fortsättning på det nya året. Låt oss tillsammans prata med alla vi känner om fördelarna med fastighetsboxar så att det även etableras ett tryck underifrån på Sveriges fastighetsägare att installera dem.

På återhörande.

Så här i juletider måste även fastighetsboxavdelningen i regionen gå ner i varv till förmån för uppdraget att få fram alla julhälsningar som ska fram innan julafton.

Undertecknad har fått den stora äran att tillsammans med några andra leda och fördela arbetet hos våra julsorterare på Årstaterminalen. Varken kvällar eller helger hindrar oss och jag har hand om avdelningen som sorterar och blockar till Stockholms innerstad. Skolungdomarna sköter sig riktigt bra och det ska nog ordna sig i år också.

Nog om mig och oss i sorteringen. Veckans överlägset största händelse var ändå att jag äntligen har sett honom i verkliga livet. Mannen som det har gått rykten om under många, många år. Det ena värre än det andra. Mannen är en levande legend, en myt, en vandringssägen. Mannen jag menar är naturligtvis Enskede-Kalle. Eller Gruppis-Kalle. Eller kort och gott Enskede-Expressen.

Ända sedan jag började i firman har det gått rykten om Kalle som handlat om hur många distrikt med reklam han delat ut. Brevbärarna sålde förr i tiden sin reklam till honom och på helgerna ska man ha sett honom släpa reklam mer eller mindre dygnet runt. Jag tror att samtliga brevbärare i Stockholm någon gång har hört talas om Gruppis-Kalle (eller någon annan lokal benämning på honom).

Helt plötsligt och utan förvarning när jag mitt i gårdagens pass bara har julkort i huvudet kommer kollegan Stefan och berättar att han just sett en vålnad svepa genom lokalen. Jaså, vem då? Frågar jag lite lätt förvirrat. Enskede-Expressen!, säger Stefan lite exalterat. Vem?, säger jag fortfarande med julkort i huvudet samtidigt som jag undrar vad karln egentligen menar. Enskede-Kalle!, försöker Stefan nu. Gruppis-Kalle??!! utbrister jag. Var är han nu?? Eh, jag tror att han försvann inåt terminalen någonstans, svarar Stefan lite svävande.

Det kan bara inte vara sant. Gruppis-Kalle har befunnit sig i samma lokaler som jag utan att jag har sett honom! Lite senare kommer dock Stefan med snabba steg tillbaka och meddelar: “Han är här nu!”

Helt plötsligt är julkortskoman som bortblåst och tillsammans tar vi i det närmaste en språngmarsch bort till det av Stefan utpekade stället och där är han! En livs levande Gruppis-Kalle som efter lite småsnack med postpensionärerna som tar hand om julkorten utan postnummer skyndar vidare mot nya djärva mål.

I år ligger jultomten med flera i lä. Jag har sett Gruppis-Kalle, och till skillnad från den rödklädde så finns Kalle på riktigt.

Jag vet det nu.

I Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna var det idag dags att träffa en förvaltare i en av innerstans yttre delar för att titta på en lösning på problemet med olämpliga brevinkast i några uppgångar.

Det hela började inte så lyckat eftersom förvaltaren inte riktigt gillade det där med att det är fastighetsägaren som ska stå för fiolerna. På väg till uppgången berättade förvaltaren dessutom att det förutom allt annat fanns ett annat stort problem, nämligen att det finns ett flertal personer närmare hundra år boendes i fastigheten.  Dessa kommer att få problem med att hämta sin post konstaterade förvaltaren. Jag imponerades naturligtvis av att så många i fastigheten lyckats uppnå en så aktningsvärd ålder och passade samtidigt på att nämna att dessa personer självklart ska få dispens om så önskas.

Väl i uppgången (som var ganska trång) tittade vi på olika tänkbara platser att placera en boxanläggning på, av vilka de flesta ratades. Den bästa platsen enligt förvaltaren var inne i en skrubb av storleken mindre hiss.

Bäst som vi står där och dividerar kommer det in en tant genom porten. Förvaltaren, artig av naturen, håller upp hissdörren åt tanten och passar på att nämna att mannen bredvid är från Posten och att han är här för att de vill ha bort brevinkasten och införa postboxar i entrén istället. Hur ser tant som är 99 år på det?

Tanten:  Jooo, men det är väl lika bra det.

Förvaltaren: Jaha?? Men nu är ju tant positiv av naturen och det är det ju inte alla som är.

Tanten: Nej, men det måste man vara. Annars fungerar ingenting. Här på väggen skulle boxarna kunna sitta till exempel. *Visar med händerna mot den vägg som Postens representant föreslagit någon minut tidigare*

Postens representant: *Ler upp till öronen*

“Hej, jag är en av de där elaka fastighetsägarna som ni har skickat brev till”. Så öppnar en dam samtalet efter att jag hade inlett det med den vanliga öppningsfrasen. Det visar sig att damen, trots sitt egna önskemål om annat,  inte alls är särskilt elak. Hon undrar bara vad hon ska göra åt de små och låga brevinkasten som sitter i hennes dörrar och som vi uppenbarligen inte tycker om med tanke på brevet.

Brevet hon pratar om är det brev som gått ut till c:a 1200 fastighetsägare i Stockholms innerstad och norra delar och som handlar brevinkast som inte håller dagens standard. I dessa brev, med den lokale produktionschefen som avsändare och med undertecknad eller min kollega som självutnämnda experter, uppmanas fastighetsägarna att kontakta oss för att diskutera de olämpliga brevinkasten och vad som kan göras för att avhjälpa problemet med dessa.

I damens fall handlade det alltså om brevinkast som både är för små och sitter för lågt. Hon undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå till åtgärda detta då hon skulle bli tvungen att både såga nya hål i dörrarna och köpa nya brevinkast. Med tanke på att huset var runt 80 år gammalt så var dörrarna dessutom både vackra och massiva.

Det var också lite otur det där med låga brevinkast eftersom brevbäraren just i denna uppgång råkar vara väldigt lång. Med en mer normal brevbärare hade det säkert gått bättre. Problemet med att brevinkasten är alldeles för små går dock att lösa tämligen enkelt utan att köpa nya menade damen. Det är ju bara för brevbäraren att skicka alla försändelser som inte går ner i brevinkastet till postombudet.

Jag har en bättre idé, sa jag till damen. Jag vet hur du ska lösa problemet för gott utan att ens behöva göra någonting alls åt dörrarna.

Damen: Jaså, hur då?

Jag: Du sätter bara in en fastighetsboxanläggning i entrén så löser sig allt. Jag kan komma och visa dig hur det fungerar och var den kan sitta. Kostnadsfritt förstås.

Damen: Fastighetsbox?

Jag: Postbox.

Damen: Aha! Kan du komma förbi på måndag?

Vissa dagar är bättre än andra…

FBX-hälsningar, Andreas

Så här såg det ut när jag smög ut för att hämta tidningen kl 05:10 2010-11-10.

Visst ser det mysigt ut med snö, eller hur?
Hellre snö och lite kallt än slask och plask, bara jag slipper skotta

Jag såg precis att Ellbe frågade vart alla bloggare tagit vägen och det kan man ju fråga sig.
Vi inom Retail har häcken full just nu och så kommer det att vara under ganska så lång tid nu i och med att vi skriver nya avtal med våra ombud och ser över vårt nät.

Vad säger ni om den här mannen?
Han har tapetserat hallen och matrummet med frimärken