Det har tjatats om bloggen här ända sedan jag började sommarjobbet i måndags och självklart blev jag nyfiken. Chefen lämnde över pappret med inloggningsnummret och jag såg mig själv registrera en användare. Varför vet jag inte, antar min studentikosa snålhet kickade in, såg att det låg en iPod shuffle i vinstpotten. Man kanske inte borde skylta med sin girighet? Jag kan trösta er med att jag redan har en och förmodligen skulle ge bort den om jag vann en. Förmodligen.

Mitt första inlägg får handla om mina dråpliga gårdag. Efter att jag kammat upp posten på mitt distrikt och sorterat alla paket i ordning hade jag lite tid över innan rasten. Jag tänkte vara ute i god tid och bar iväg paketen för att stuva in dem i bilen. När jag kommer ut i garaget tycker jag att elbilen står ovanligt kasst parkerad men skyller tyst på mina grannparkerande kollegor. Ställer lådan med paketen i förarhytten på elbilen när jag upptäcker att någon snott min reklamfusklapp från solskyddet! Jag blir genast förskräckt och tittar runt för att avslöja fler busstreck. I samma sekund som jag ser att stereon inte är densamma inser jag att ingen skulle orka skruva in en ny stereo i någon annans elbil, det är ju liksom inte ens oschysst.

Jag baxar ut mina paket igen och letar frenetiskt efter min bil i garaget. Under några sekunder börjar jag tvivla på min psykiska hälsa när ingen av bilarna är min. Jag vet ju att jag parkerade den där jag alltid brukar parkera den! Stormar in i byggnanden igen och frågar försynt om någon vet vart min bil tagit vägen. Jag håller andan i väntan på att bli dumförklarad eller mentalt ifrågasatt. Jag kan andas ut, den är bara bortfraktad på halvårskontroll. Vilken lättnad! Och då syftar jag mer på bekräftelsen att jag inte är psykiskt instabil. Efter rasten packar jag in resten i min låne-elbil och kör iväg på den vanliga rundan i tron om att dagens besvär är avklarade.

Tji fick jag! Efter 30 minuter hör jag vänster framhjul pysa. Jag orkar inte tro på att det händer och väljer denna gång att tvivla på mig själv - “det sitter nog i mina öron, jag har säkert petat sönder trumhinnan”. Kör vidare i hopp om att Postguden är på min sida för dagen. Det är han inte. För en halvtimme senare tvingas jag ringa chefen och meddela läget. Han ringer verkstaden och jag har inte hjärta att köra på fälgen så jag går streckor som jag annars brukar köra och låter stackarn vila vid vägkanten. Efter ytterligare en halvtimme kommer en glad gubbe och hissar upp bilen med en domkraft och skiftar däck snabbt som vinden med muttermaskin. Formel 1-känslan är påtaglig! Vi skiljs åt och jag kör vidare i min opålitliga låne-elbil undrandes vad som ska gå sönder härnäst. Har alltid tyckt bladfjädrarna ser ostabila ut…